Jag sa N E J!
Ger ni popcorn till era barn?
Även om de är under 3?
Visste ni att de kan kvävas av popcornkärnan?
Under 2016 dog Nova, en 1,5åring av att en kärna fastnade & de inte lyckades få upp den.
Min största skräck..!
Jag är livrädd.. när de berättade att de åt popcorn på småbarnsavdelningen på förskolan.
Magen knöt sig & har diskuterat detta, läst mig till mitt beslut.
Nu har ju Jack fyllt år & de brukar ställa till med ett litet kalas.
Vilket är roligt för barnen.
Klart de ska firas.
Men popcornfrågan gjorde att jag inte riktigt visste hur jag skulle känna.
När de tog upp kalaset i morse kunde jag helt enkelt inte hålla mig längre.
Nej till popcorn.
Vi började diskutera & menade på att det var okej.
Förstår att de vill ha ett alternativ för socker men vore inte en god smoothie vara ett alternativ?
Att de kanske själv fick välja vad de ville ha i?
Bara ett exempel såklart!
Jag har alltid känt mig skyldig när jag går emot "strömmen".
Många som sagt att jag inte är normal eller kommentaren "-varför kan inte du vara som alla andra."
Det gör att jag först backar, funderar & sen agerar kring frågorna.
Vem har rätten till att säga att mina val är onormala?
När jag väl gick från förskolan & Jack sprang lycklig in ovetandes om sitt kalas, kände jag mig lugn.
Inga popcorn.
Jag visste att jag hade gjort ett bra val, vilken tvååring behöver popcorn?
Där finns inget behov.
Det är vi som formar dem till att vilja ha det, inte barnen.
Viktigaste är att bli firade, känna sig omtyckta & vara trygga. Eller?
Även som förälder, känna tryggheten när man lämnar.
När jag hämtade Jack var han överlycklig över att de hade sjungit för honom & att han hade fått släcka 2 ljus! Var det viktigaste!
Vet att de hade ätit saltapinnar istället.
Men inte ett ljud om det.
Ljusen, allt handlade om ljusen 🙌✨
Att olyckor kan hända, det vet man.
Men att det händer p g a saker man skulle kunna förhindra är inte ok.
Vad tycker ni?
För överbeskyddande?
