1 timmes sömn & höstrusk

Dags för en kopp kaffe.. till.
Kroppen säger emot, ådrorna står rätt ut och man känner att funktionerna i kroppen är på slow motion.

Ägnar mycket tänkande på min febriga son.. första febern är väl värst. Stackare. 38,9, måtte de lägga sig.

Imorse fick jag ett samtal av mamma att hennes nycklar var borta. Letade igenom huset med den lilla energin man hade kvar, hittade inget. Kanske hade hon tappat dem påväg till bussen..

På med kläder, hunden koppel & bebis långärmat. Ut med vagn och en ivrig hund.
Högt tempo och full fokus på att hitta nycklar.
Jack var helt borta i sin feber och tyckte om friskluften, Nima hyper av glädje för promenaden och utför sina behov. Jag plockar upp och travar vidare..

Väl framme vid busstationen inser jag att jag inte hittat vad jag söker, Nima vill gå mer & Jack vill hem. Tänkte att jag fick ringa för att meddela att nycklarna inte fanns på vägen till bussen, böjer mig ner.. men finner inte mobilen!

Har jag lyckats tappa den på vägen i mitt travande tempo med en hyperhund & febrig son i vår trike vagn.. paniken uppstår, alla bilder & minnen man har på mobilen.

Svänger runt med vagnen, upp med hunden och springer mer eller mindre tillbaka. Har säkerligen tappat den när jag plockade upp, eller när jag bytte filt?

Tankarna snurrade, förvirrad är jag. Tappar nästan andan av ansträningen. Kroppen ville vila. Till min förvåning hittade jag ingen mobil. Säger till sambon att ta vagnen & hunden för jag skulle springa en gång till i regnet efter minnena..

Han fattat ingenting, jag var andfådd som en travhäst som precis kommit i mål.. sist! fick för mig att titta en sista gång.. fall i fall om jag var blind.. där var den! På högkant, gömde sig! Vilken lättnad, puh!

Mamma var såklart ännu orolig över nycklarna,jag hade letat överallt, i vagnen, bilen, väskan under soffan.
Provade igen att vända ut och in på skötväskan, kanske har hon lagt nycklarna i fel väska? Hon var trots allt lika trött som jag.

Plötsligt klirrar de till i en av blöjorna, äntligen! Alla pusselbitar & mysterium lösta för denna fredag & jag tar helg.

Värd lite kaffe antar jag!

Akuten

Plötsligt vet man att man är mamma på riktigt, visst kände man det direkt när stickan visade plus, men ändå var man tvungen att få de bekräftat av ett till test och gärna ett till. Sen väntar på UL & sen väntade man på första sparken. Sen blev de mest en evig väntan fram till paniken över förlossningen & plötsligt fanns det en till.

Någon som jag visste redan vid plustecknet att jag skulle ge hela mitt hjärta till, men när man äntligen fick se det man skapat, burit och matat, började hjärtat blöda.

En mur började byggas och det blev en ny värld, han & jag mot resten.

Idag blödde hjärtat mer än vanligt, hade en känsla redan när jag vaknade att något var tokigt.

Jack va inte som vanligt, gnällig och var allmänt trött. Tog tempen som visade 38.3 i feber. En klump bildades i magen. Min gosse.. sjuk..

Man ville linda in honom i bubbelplast. Hur lyckades vi med detta?
Hur jobbigt måste det inte vara för ett barn som inte kan nå med ord om var de har ont, eller hur ont, eller vad de vill ha?

Hjärtat delar sig och plötsligt visar tempen 38,9. Tar av honom, andning ok. Inte sugen på att äta men vatten va en höjdare.

Somnar till och vaknar helt vit..
39,5 grader, röd runt ögonen, blå på näsbenet mellan ögonen, svårt att svälja och bara gnyr.
Ingen mat eller vatten fick han ner, nu var något fel..

Började slå numret till 1177, och beslutade sen att åka till akuten.
Hellre en gång för mycket, än en gång gör lite.

Väl inne kollade de syreupptagningen vilket hade blivit bättre på vägen in, febern hade han kvar men verkade lite piggare.
Inte alls som hemma, nu ville han t o m ha vatten.
Vi fick som råd alvedon & hem.
Ingen koll i halsen eller några prover, vilket jag kände var lite nonchalant.

"Ser ut som han har infektion"
Röd runt ögonen, vit som ett lakan och ett blått sträck av ansträngning på näsan.
Magknuten började snöras upp lite.
Men har inget förtroende för vården för fem öre. Har alltid ett öga öppet..

Så här ligger jag efter ett farande mitt i natten, #oroligmamma90, och lyssnar på andetagen.

Mitt hjärta, hoppas febern är borta tills i morgon.
Godnatt.