Ännu en blogg

Vad tiden går. 👏
Hatar när man ser tillbaka på åren som gått. Får mig mest att må dåligt och ångra så mycket. Men samtidigt måste man lära sig att leva med de förflutna,trots att det är svårt.

Ibland kan de gå veckor utan att man tänker på de, vilket är så skönt.
Utan ångest.
Jag kan hantera det idag, verktyg som styr upp allt. Även fast vissa dagar hugger det i bröstet och hjärtklappningen säger hej!

Hur lyckades jag få ångest/panikångest? Jag tror min egen press att lyckas gjorde en del i skolan, press från anhöriga och ett sjukt komplicerat förhållande som pågick i på tok för många år, längtan efter ett förhållande där man verkligen känner sig trygg och älskad. Och just det där med att inte acceptera att jag duger som den jag är eller förlåta mig själv för vad jag utsatte mig för, lät åren bara gå, är boven till att jag ännu känner av det.

Har hela tiden fått höra en del meningar som ännu ekar i huvudet, som fortfarande känns som att jag inte duger. Men vem kan döma det om inte jag själv?

Det känns som jag har förlorat hela min ungdom, jag blev vuxen för snabbt och blev någon jag inte ville vara. Jag ville så mycket mer. Nu känns allt.. för sent. Just över det är jag sjukt bitter, ledsen och upprörd.

Jag har fortfarande för många bollar i luften, hanterar dem mer än väl, även fast jag vill slänga alla i marken och gömma mig, så fortsätter jag jonglera. Kontrollen är min bästa vän, det är den som gör att jag känner att jag duger, jag kan. Är för gammal för att gå emot, nu är det bara att följa strömmen jag tillverkat. Hamsterhjulet.

Vill bara få väck trycket från bröstet, se mig själv med andra ögon, släppa kontrollen, känna längtan efter nya fina minnen med min son.
För honom lever jag, för honom andas jag.
När jag ser honom släpper allt 💕

Nu ska den här 50+ kärringen lägga sig och vara tacksam för det jag har. Det finns de som har de värre! ✨